Fallfärdiga hus

Asså, jag kan inte släppa detta med de gamla husen.
Jag återkommer ju till det här med gamla säckiga hus gång på gång.
Men så idag när jag åter varit i Bua passerade jag en annan gammal gård som verkligen håller på att säcka ihop.
Den har varit övergiven i många år nu och jag har alltid tänkt att den är så fin där den står och håller på att huka sig och gråna av ålder.
Idag när jag körde förbi den - igen - slog det mig att de där gamla husen kommer till ett visst stadie när de plötsligt dör.
För mig alltså.
De här bilderna får representera gården jag pratar om.

(Jag ska ta en bild på den riktiga gården, den jag menar,  nästa gång jag kör förbi...)






Idag såg jag att den hade dött.
Den är i ett slags förruttnelsestadium som är förbi vackert.
Någon psykologikunnig får gärna analysera detta....
Men alltså jag tror att det har att göra med att när huset har mist sina ögon, dvs fönstren, eller när det är så trasigt att jag inte längre kan fantisera om att någon skulle kunna bo där.
Då dör det.
Då är det bara ett ruckel.
Själen är liksom borta...
Ja, det är väldigt intressant detta.
Eller knäppt kanske det heter, haha!