Normikoftan och godis

Normi är klar.
Hon blev rätt bra tycker jag.
Här är hon innan blockning.
(begriper inte varför blogger vänder på bilden... )

Eller, jag blockade inte denna gång utan gjorde helt enkelt som man gjorde "förr".
Jag pressade försiktigt med varmt strykjärn och våt duk.
Det gick galant.

Knapparna hade jag hemma.
Passar ok tycker jag.

Den här veckan har gått lika fort som alla andra veckor gör när man jobbar.
Det är väldigt mycket att göra vilket är kul.

Jag åkte på det lilla förkylningsviruset.
Bläää. Lite sänkt blir man allt.

Jag har väldigt roliga saker att göra både på jobbet och hemma.
Igår tex fick jag det stora nöjet att dela ut en vinst till min sötaste kund, tillika vän.
Hon deltog i en tävling företaget hade på försommaren och nu var det dags för prisutdelning.
Så här glad blev hon!

På fritiden har det mest varit soffan och stickning som dragit.

Och så lite bloggläsning såklart.

Lite sämre med det egna bloggandet... det får vara så nu när det är jobbsäsong så att säga.

Min favvo-blogg som jag läser varje dag är Fale Artut.

Det är så himla kul att följa hennes berättelser om fåren och ullen och färgerna.

Hon är så himla begåvad i allt detta. Dessutom skriver hon så underhållande.

Nu i veckan visade Fale sina senaste alster på Ullmaja.

Jag blir bara så ha-galen.

I godispåsen som låg i brevlådan igår kom således både norrskensgarn och solnedgångsgarn.

Fale inspireras oftast -vågar jag nog påstå - av naturen.

Så när hon fick syn på "min" solnedgång i bloggen i måndags dök hon genast ner i ull-lådan och komponerade ett flor,som det heter.

Varpå hon spann ett helt underbart garn.

Ett solnedgångsgarn.

Väldigt vackert och nästan mer solnegång än solnedgången själv.

Jag var givetvis TVUNGEN att köpa det!

Omgående.

Härligt att få sånt godis i brevlådan.

Från vänster: solnedgång, skymning och norrsken.

Poesi.

I just love!

(kameran ger tyvärr inte riktig rättvisa åt färgerna)

Nu ska jag bara njuta fram en fin modell att sticka av godiset.

Designchefen har redan en modell på idéstadiet.

Det är så kul.

Han (sambon alltså) är så lätt att trigga.

Jag håller bara fram garnhärvorna och säger sådär lite ledigt nåt om 

"...undrar vad jag ska göra för modell i det här garnet. Kolla, visst är det fint!"

Han hummar nåt ja-liknande och så är det inte mer med det.

För stunden.

Rätt som det är en stund  eller en dag senare kan han kläcka ur sig

"Jag skulle nog göra en sån här.." och så beskriver han nån fin modell.

Väldigt roligt.