Stark som en björn

Jag har alltid vetat att jag är stark som en björn. Möter jag motgångar är det bara att ta i lite mer så går det vägen.  Så har det varit alltid. Jag har alltid litat på att jag klarar allt.

Nu kör vi!!
Allt är möjligt!
Kom igen nu!
Hugg i!
Är det jobbigt så tar vi i lite till.
När du tror att du är slut så har du lika mycket kraft kvar.
Kämpa på!

Typiska Maggan-uttryck.

Plötsligt en dag tog den slut. Kraften.

Eller det var inte plötsligt alls. När jag tänker efter och tittar bakåt så hade det smugit sig på under ett par års tid.
För mycket press.
För mycket stress.
Obefintligt inflytande över en omöjlig situation.
Och under tiden hade jag bara drivit på.
Kom igen nu!
Jobbigt? Ja men då tar vi i lite till!
Heja, heja!

Och samtidigt hade jag en massa konstgjord andning för mig.
Som att om jag gjorde en massa roliga, givande, relaxande saker på fritiden, så kunde jag köra på med allt det andra lite till.

Jodå, så tänkte jag.
Och det var fel...

Heeeelt fel!

Men, när man ser att det är man själv som sitter och nyper sig i skinnet, då släpper man.
Alltså, det går inte att göra nåt annat. Man ger upp. Man släpper taget.
För det finns inget kvar. Inte den mista lilla gnutta kraft finns kvar.
Det är slut. Och är det slut så är det slut, som vi säger i Åsa (:-))

Den 12 november tog det slut. Var det stopp.
Helt överrumplad var jag: "Men jag som trodde att jag var stark som en björn!!".
Och den här som kom upp efter nån månad "Men, jag trodde inte att jag var sjuk på riktigt!!!"

Så Maggan Bråttom har fått lugna ner sig. Ta ett rejält kliv tillbaka. Detta tar tid. Och det är ju min livsläxa "Patience my dear, patience" sa en klok kvinna till mig en gång:-)

Vad jag inte visste var att när man driver sig för hårt, när man forcerar gränser och inte lyssnar på det som händer i kroppen så tar hjärnan stryk till slut. Arbetsminnet skrumpnar ihop och man får problem med korttidsminnet och koncentrationen. Amygdala som hanterar bla yttre hot får sig en smäll och man kan till slut inte längre skilja på verkliga eller upplevda hot. Man hamnar i paniktillstånd och ångest av de mest triviala händelser. Det är som att man blir allergisk mot stress över huvud taget.
En Psykiatriker på TV - som själv gått i väggen - beskrev det så bra. Det är som att man håller på att forcera en gräns om och om igen. Man springer fram och tillbaka över den där gränsen och fattar inte att stupet närmar sig. Rätt vad det är är man framme vid stupet och faller rakt ner, och då går det inte att springa tillbaka längre. Man ramlar rätt ner i avgrunden och när man skakat av sig smällen och reparerat skadorna får man sakta med säkert försöka klättra och kravla sig uppför stupets vägg.  Det tar tid och man kan aldrig mer forcera gränsen sådär som man gjort i många år tidigare. Man får ändra sig helt enkelt. Ändra sitt sätt att leva.

Så är det.
Hälsningar Björnen